Pressade Lolitor på Sporten

På senare tid tycker jag mig ha märkt att alltfler som läser telegram och intervjuar i TV har fått så konstiga röster. Antingen är det min egen försämrade hörsel som spelar mig spratt, eller så är det frågan om ett verkligt fenomen som även andra kan höra. Det lutar åt det senare. För det finns fortfarande exempel på folk som pratar avspänt och behagligt. Om vi håller oss till hur rösterna låter, och inte bryr oss om att många också pratar fortare, forcerat och stereotypt, så är det framför allt kvinnliga nyhetsuppläsare och reportrar som låter alltmer pressade och pipiga. Hur kommer det sig? Är det generationerna som växt upp på dagis och där tvingats till ett högt röstläge, som nu hamnat i medierna? Värst är tjejerna på Sporten. De tar sats som om varje mening vore den sista, som om lyssnarna satt i andra änden av en trasig telefonlinje och kämpade för att uppfatta alla dessa sportresultat. Jag kollar gärna på vad som timat på arenorna, men kan vi inte få det hela serverat med sans och lite distans? Kom tillbaka Björklund och Ostbåge! (Nyström är guskelov ett bra undantag, flickor och pojkar - lyssna på honom.)

Östermalm anno 1884

När min släkting Axel från Hvena kom till Stockholm 1884, var staden inne i en våldsam metamorfos. Osunda kåkkvarter skulle rivas, vattenledningar dras, och rejäla stenhus uppföras kring Karlaplan och runt Narvavägen. Axel tog värvning vid Svea Livgarde som då ännu kamperade på Fredrikshovs slott vid Storgatan. Idag är de återstående delarna av slottet en friskola. När Axel kom var hela Östermalm öster om Grev Magnigatan ett enda stort kasernområde för stadens olika garden. Andra Livgardet (Göta Livgarde) höll till öster om Grev Magni vid nuvarande Strandvägen, och hade Livgardet till häst (K1) ett kvarter längre upp vid Storgatan. Alla tre gardena hade eländiga lokaler, och skulle flyttas. Först byggdes Garnisonen på Linnégatan där det än idag ligger i sin slottlika prakt. Livgardet till häst fick vänta till 1890-talet då det flyttades till Lidingövägen. Dagens Östermalm föddes, och den tidigare benämningen Ladugårdslandet föll i glömska. Men Axel fick aldrig uppleva de fräscha logementen på Linnégatan. Han stod inte ut med militärlivet, och rymde efter fyra månader på våren 1885. Han hade då fyllt 20 år...

Strängnäs, söndag

Tog en tur med Geten till Strängnäs under valdagen 7 juni. Vädret perfekt, växlande molnighet, inte för varmt. Som stockholmskille har jag fortfarande stora luckor i kunskapen om hufvudstadens närområden. Trosa, Mariefred och Södertälje har fått besök genom åren, men aldrig Strängnäs, Eskilstuna eller Kungsör - om vi nu skall hålla oss till Mälaren södra stränder. En hel del industrier vid stadens infart överraskade mig, jag hade väl kvar min barndoms 50-talsbild av en sömnig idyll. Vi ställde oss vid den väldiga domkyrkan i tegel, och råkade komma precis när högmässan hade börjat. Satt ner i bänken ett tag och tittade runt på takmålningar och annan prakt, och smög sedan ut igen till sommaren. Gick ner mot hamnen. Tog en fika med rabarberpaj på en gammal gård i träkvarteren, och tittade in på Turistbyrån nere i hamnen, där jag plågade guiderna med frågor om Bo Setterlind. Jodå, han bodde där, men tjejerna var lite osäkra på var han vilade. Nån turistmagnet var han definitivt inte. Vid promenaden tillbaka uppför backen mot domkyrkan mötte vi vid tennsoldatsmuséet en gammal dam som började berätta om hur hennes stad hade förändrats. En katt passade på att smita ut från en liten bedårande gård där vi stod i backen. Plötsligt var vi tillbaka i det gamla Strängnäs. Tiden stod stilla. Damen var nu ensam, hennes son hade nyligen gått bort.

Bloggosfären gör entré i politiken

Jag slank in på vallokalen strax efter kl 20 och la min gröna röst, och då var det gott om folk i rörelse nere vid Ängskolan. Under mitten av 1980-talet höll kommunfullmäktige sina sammanträden i Ängskolans aula, och där gjorde jag själv min debut i talarstolen som suppleant. Jag minns att benen var som spaghetti medan jag väntade på att få göra mitt inlägg. Jag vill minnas att det handlade om sopförbränningen, eller möjligen om stadens vattenledningsnät eller stadsgasen. Säkert en motion lagd av kollega Yngve Magnusson som var sjuk den dagen. Yngve från Nässjö, vår förste ordinarie miljöpartist i kommunfullmäktige. I en av Sveriges allra rödaste kommuner - Sundbyberg.

Den här kvällen i juni 2009 satt en invandrare valförrättare och tog emot kuverten, medan en svensk dam prickade av mig i vallängden. Han anmärkte nitiskt att jag inte hade klistrat igen kuvertet tillräckligt noggrant, så jag var tvungen att gå tillbaka bakom skynket för att försegla kuvertet ordentligt. Viss komik.

Vad skall man då säga om resultatet? Sju procent till Piratpartiet som seglade in i politiken från ingenstans. Nåväl, de har fört en intensiv debatt i bloggvärlden det senaste året, och även om deras agenda är synnerligen smal så är deras hjärtefråga en viktig pusselbit i vår framtida demokratiska modell. Bra alltså att de får en plattform i EU-parlamentet. Att både moderater och socialdemokrater gjorde tama insatser måste bero på deras extremt ljumma kampanjer. Hökmark är förvisso ingen röstmagnet. Reinfeldt och moderaterna har dessutom varit starkt på defensiven hela den senaste månaden. SAP:s Ulvskog lyckades antagligen få ett antal jobbhotade LO-medlemmar att masa sig iväg och rösta, men bara i EU-kritiska Norrland och röda Malmö, inte i Stockholm där jobben är säkrare och debatten handlar om annat än lönedumping och kollektivavtal. Sannolikt hade sossarna gjort ett ännu sämre val utan Ulvskog. Vänsterns väljare stannade uppenbarligen hemma. Som en ren protest mot EU. Men deras förstakandidat var heller inte rätt person att köra fram i frontlinjen. De Gröna är vår tids politiska folkrörelse, och vi kommer nu starkt även i länder som Frankrike och England. Det definitiva genombrottet då vi spränger 10%-gränsen i Sverige är nu mycket nära även i kommande riksdagsval.

Rovan bärgad

Så har man då jobbat 30 år i Staten, och idag fått guldklocka för "nit och redlighet". Nit OK, men redlighet - ja kanske det också. Förvaltningslagen har varit ett ganska schysst rättesnöre i ambitionen att hjälpa och lotsa allmänhet, näringsliv och media rätt i arbetsmiljöns paragrafdjungler. Ett ansvarsfullt och intressant jobb, och just nu är det roligare än någonsin. Varför det då? Jo myndigheten upplever en metamorfos. Vi kommer att bli både vassare och tydligare. Förhoppningsvis ska vi också tala till folk så att folk förstår. Språket är nyckeln till samförstånd och öppna dörrar. Se bara på Obama hur han skickligt transformerar omvärldens syn på hans eget land. Måtte han få fortsätta sitt uppdrag. Och vårt uppdrag med arbetsmiljön - det rullar på.

NATO är redan här

"Något av det mest vedervärdiga jag upplevde som politiker var alla de frågor där etablissemanget i retoriken sa ett, medan man menade och gjorde något helt annat." Det skriver Birger Schlaug idag som en besk kommentar till att NATO:s krigsmaskiner nu är på väg till Norrland för att öva. Lip service kallas det, när man bedyrar ett, men gör precis tvärs om. Riksdagsmajoriteten har släppt in NATO i Sverige smygvägen. Den trippande mockasinens tysta strategi. Inte synas, inte väcka uppmärksamhet, kalla det för någonting annat. Trots att majoriteten av svenskar vill stå fria från NATO. Det blir demonstrationer i Luleå till veckan - var så säker.

De Aderton

På Erikdagen hade tjejerna på jobbet bokat in ett besök på Svenska Akademin vid Stortorget. Gustav III:s allra mest kända institution som är mera aktiv än någonsin. Gissa om det var uppskattat hos en skrivande och läsande gosse som jag. Vi blev förnämligt guidade av Akademiens inrikesminister genom alla salar och rum: Stora salen, biblioteket, och det allra heligaste – det ganska intima rum där De Aderton sammanträder. Där stod 6+6 bekväma stolar plus 2 på gavlarna, dvs 14. Numera är man aldrig full trupp, aderton. Kerstin Ekman deltar som bekant inte, och några brukar dessutom ha laga förfall. Som på vilket jobb som helst alltså. Oftast är man 12-14 st på mötena. Där avhandlas diverse pekuniära spörsmål. Akademin delar inte bara ut det relativt sentida Nobelpriset. En mängd priser och stipendier skall förberedas och utdelas, och förfrågningar om allt mellan himmel och jord inflyter ständigt från världen utanför. Vi fick slå oss ner i de bekväma stolarna, och jag hamnade mitt emot ständige sekreterarens. Vi såg förresten Horace fladdra förbi i flygande fläng precis när vi hade anlänt och stod ute i trapphuset – den profilen tar man inte miste på. Han skall snart flytta till Tyskland, hans fru Ebba har fått en professur där nere, fick vi veta. Han kommer sannolikt att bli saknad av mången för sin finess och sitt kunnande. Peter Englund kommer istället, och det kan bli riktigt intressant. Stol nr 1 stod tom efter Rudholm som gått bort, men den skall snart besättas av unga Lotta Lotass. Hon som bl.a. skrivit romanen om den förste kosmonauten Juri Gagarin. Smart ämne förresten - helt rätt i tiden. Jag minns själv med rysning och välbehag mina första ryska frimärken med Gagarin, när de kom hem i brevlådan - det var vingslag det. The first guy in orbit. Vi fick sen även träda in i ständige sekreterarens rum, som ser ut som vid starten för över 200 år sen. Där fanns byster av Horaces föregångare Gierow och af Wirsén m.fl, och porträtt av Sture Allén, Lars Gyllensten och Per Hallström (jag håller just nu på och läser hans Italienska bref). Skrivborden där inne skulle väl knappast få godkänt för sin ergonomi, konstaterade vi, men här gäller tradition. Vi kollade även in den bastanta klockan som stod på ett bord och som slår strax innan Horace öppnar dörren på sekunden varje år och tillkännager årets nobelpris i Litteratur. Vi passerade nu alla ut genom denna dörr, och jag som gick sist stängde det gamla låset med andakt förstås. Biblioteksrummen var smyckade med foton utefter väggarna på alla nobelpristagarna. Somliga har man läst, de flesta inte. Svenska Akademins präktiga Ordbok fanns förstås på plats, och idag är man framme vid bokstaven S. Ordboken finns numera på webben som så mycket annat. Ett stort tack till Svenska Akademin och vår engagerade och generöse guide! Jag tror bestämt att vi alla fick ett minne för livet.

In the chill of the morning

Fäller upp kragen på skinnpajen och öppnar porten mot gatan. Det mjuka svarta skinnet snuddar svalt och skönt mot halsen. Majmorgonen är så där underbart frisk, det är runt 10 grader i luften. Jag älskar dessa lagom kyliga morgnar i maj. Råsundavägen bort emot Filmstaden kantas av småträd och buskar fulla av tjittrande sparvar, och häggen sänder ut pustar och stråk av sin raffinerade doft som får näsborrarna att vibrera. Jag tar Tuben vid Näckrosen och åker mina vanliga fyra stationer. Framme vid Fridhemsplan en lagom promenad bort till myndigheten. Torghandlaren på hörnet har redan riggat sitt stånd och exponerar sina vackra bär och frukter. Biografen Draken står som vanligt tom och bidar sitt öde. En vacker dag ska den väl leva upp igen. Jag minns när jag senast var på bio där - brorsan och jag tog med oss pojkarna - Max, Victor, Pelle och Jim - och såg Rädda Willy, filmen om späckhuggaren som lät som en ylande bebis. Jag passerar under Sorayas tandläkeri och kastar ett getöga mot fönstret för att se om de är igång. Utanför puben har man ställt ut borden och snart ska ölgästerna sitta i solen efter husväggen. För drygt 100 år sen var Kungsholmen rena vischan. På en luftballongsbild från 1896 såg man då, där jag nu befinner mig, bara ett par byggnader: Stockholms sjukhem och St Görans sjukhus. I övrigt byvägar och lummiga kullar. Jag undrar hur det ser ut om 100 år från nu? Jag knallar vidare, och öppnar porten till dagens id. Det är maj. Och just nu är vår bästa tid.

Pandemiernas brokiga historia

Så har svenska folket fått lära sig ett nytt ord - pandemi. Jag har inte kommenterat svininfluensan här tidigare, men eftersom jag för snart tio år sedan gjorde en kartläggning av spanska sjukans framfart i Hälsingland 1918, och publicerade ett flertal artiklar i ämnet (Helsingen, Hälsingerunor, Socialmedicinsk Tidskrift och Söderhamns-Kuriren), så låt mig bara kort citera vad provinsialläkare Henrik Böhme skriver i inledningen till sin sammanfattande rapport till Medicinalstyrelsen. Böhme ansvarade för landsförsamlingarna runt om Söderhamn. Inne i själva staden fanns stadsläkare Tretow m.fl kollegor:

Inledningsvis får jag nämna att på grund av det stora antalet patienter det ej varit mig möjligt föra vidlyftiga anteckningar om dem alla. I regel har jag blott sett dem en eller annan gång, ofta blott rådfrågats genom ombud. Antalet fall inom distriktet har varit 1282. Därtill kommer i själva staden Söderhamn omkring 250, således 1532, med 52 döda....Därtill kommer ett stort antal, där läkare av skilda orsaker ej sökts, så att hela antalet sjuka torde överstiga 5000. Då utom mig minst åtta läkare praktiserat i distriktet (av vilka blott en till mig lämnat någon uppgift) kan jag ej ge exakta meddelanden om sjukdomens fördelning i de olika socknarna eller när de allra första fallen inträffade. Sjukdomen tycks emellertid ha börjat i augusti ungefär samtidigt på vitt skilda ställen såsom i Skog, nära Holmsvedens station (först av mig kända fallet 13/8), Trönö (18/8), Norrala (27/8), och särskilt i Bergvik, där den blev allmänt gängse redan i augusti. Sedan den egentliga epidemin upphört, ha enstaka fall flerstädes uppträtt, men om något 'uppflammande' kan ej ännu talas."

Lokaltidningarnas sidor var fyllda av svartramade dödsannonser på unga vuxna. Skolor och allmänna samlingslokaler i Söderhamn stängdes när det var som allra värst. Kulmen nåddes i november, nästan exakt samtidigt som det blåstes eld upphör i Första världskriget den 11/11 1918. Influensan hade då tagit minst lika många liv i Europa som militärernas mordmaskiner. Så vi må hoppas att årets flunsa är snällare. Det ser så ut, just nu...

Italienska brev

"Jag ville inte komma in i Italien genom järnvägstunnlar. Det är som att krypa in i ett palats genom en källarglugg. Jag ville känna de stora portarnas kyliga skugga, se perspektivet långsamt öppna sig, och borggårdens grönska lysa fram. Jag ville också resa som de förra generationerna rest, utan brådska och nervositet, utan bestämda klockslag, utan ångvisslor och rök, med tid att längta fram mot det vackra målet, med postiljonshornets muntra stötar väckande ekot vid var station, och hästfötternas trav trummande upp de hårda vägarnas mjölvita damm. Jag valde Splügenpasset..."

Så målande börjar Per Hallström första kapitlet i sin bok "Italienska bref" som utkom 1901 i Stockholm. Det skall bli intressant att följa honom dag för dag på vägen ner mot Venezia, Firenze, Boboli, San Gimignano och Viterbo. Var han kommer att sluta sin resa får man se...

Årgång 1944

Min vän K i Göteborg brukar rapportera om kampen mot liemannen. Han känner flåset i nacken. Måste inte fetta till sig och bli sittande i soffan. Han har efter passerande av de sextio verkligen ansträngt sig för att hålla kilona stången. Joggat som en fälthare i skog och mark. Häromdan såg jag en fd kollega i tidningen. Även han såg ut som en bättre begagnad hamster. Jag kände knappt igen honom. Och faktum är att jag själv med en ilsken grymtning i helgen kunde konstatera att köksvågen för första gången i mitt liv slog på 80 kg. Jag trodde först det var nått fel på vågen, den är lite gammal. Och visserligen har jag parkerat kring 75 det senaste året mot tidigare matchvikten 70-72. Men 80 - det var smått chockerande. Men vågen ljög inte, den visade samma bistra resultat för varje uppstigning. Jag kollade var det där fettet kan sitta nånstans. Hjärnan kan ju inte gärna ha blivit tyngre, snarare har den väl skrumpnat ihop en del. Och inte har musklerna svällt ut heller, det var väl dagens understatement, om man säger. Mitt promenerande inskränker sig förresten till ca 20 minuter per dag till och från jobbet, så benmusklerna är väl de enda som möjligen håller formen något så när. Nej, det mesta av mitt överflödiga fett sitter nog tyvärr där det brukar sitta på mogna gubbar. Det verkar vara en allmän naturlag att de flesta gubbs går upp i lätt tungvikt eller åtminstone mellanvikt när de har passerat 60. Så vad blir sensmoralen av detta? Jo, skärpning muss sein! Och det betyder: Lite mindre av det mesta.

Om Carl Schlyter - vår man i Bryssel

SCHLAUG.SE: Schlyter igen...

Om politisk opportunism och euron...

Strömmen av opinionsmätningar fortsätter. Nu har man åter frågat oss om vi vill ha euron istället för kronan. Och naturligtvis är det några procent som har påverkats av att kronan under den globala krisen har backat ganska mycket. Genast lyfter kristdemokraterna och folkpartiet fingret i luften. Det måste tolkas som extremt svag ideologisk kompass. I kristdemokraternas fall spelar det säkert in att de parkerar kring 4% i opinionsmätningarna. Om man skulle räkna alla de politiska kovändningar Kd har presterat sen de hamnade i regeringen, så blir det en synnerligen diger lista. Partiets strateger måste ha extremt ont i magen. Att Fp fladdrar som en vimpel för vindarna är ingen ny erfarenhet. Det verkar som om partiprogrammet bestäms utifrån vad de läst i tidningen senaste veckan. Varken Kd eller Fp inger förtroende. Oavsett om Björklund har plockat en del poänger i sin kritik av skolan.

I debatten om euron mellan Peter Eriksson och Björklund var det skönt att se Eriksson lugnt förklara varför vi bör behålla kronan. Den har givit oss en stabil ekonomisk utveckling, klart fördelaktigare än euroländernas. Och den ger oss ett friare spelrum. Att den har tappat i värde under krisen klagar sannerligen inte våra exportföretag över. Möjligen gnäller turisterna som reser flitigt till fjärran land (och har gott om resurser, och råd att slanta). Om jag har förstått ekonomerna rätt så är förresten kronan tillfälligt svag därför att stora utländska investerare överger alla smärre valutor i kristider, något som är övergående. Så stay tune!

Ainda!

Nu ska Slussen i Stockholm få ett nytt ansikte. Men om stadsbibliotekets förnyelse vid Sveavägen blev det tyst till slut? Jag går en lördagsvända på förstadens gator. En kall nordan blåser i april. Fönstren har fått galler. Det förbannade klottret dyker upp på nya väggar varje månad, som en envis farsots blemmor som aldrig vill ta slut.

Ainda! Så mycket har ändå blivit bättre de senaste 50 åren. Samhället är öppnare, människorna hukar inte längre under kyrka och stat, ingen Caligula skrämmer och hytter längre ostraffat med käppen. Vi lever längre, men tar större frivilliga risker. Arbetslivets risker har reducerats, men fritidsriskerna har ökat genom alla nya möjligheter som öppnats och som inte fanns i samma utsträckning tidigare. Många mår bättre, men allt har ett pris - klyftorna har också ökat dramatiskt. Vi har fått ett "fyrafemtedelssamhälle" där 20% riskerar att bli alltmer akterseglade. Frustrationen leder till droger, gatuvåld, vandalisering, självsvält, prostitution, politikerförakt och myndighetstrots. Det paradoxala är att samtidigt har kulturens alla yttringar aldrig varit mera vitala än nu. Stockholms utbud av musik, teater, film, konst och föreningsliv är fantastiskt. På min promenad i blåsten ser jag samhällets ärr - fönstergallren, klottret, den erbarmliga nya alienerande arkitekturen. Fabriksgränd i Sumpan är som ett nytt litet mini-Klara i glas och betong. Allt har tydligen ett pris. SvT sänder berättelsen om John Lennon och hans dröm. Den tål att visas - om och om igen. För varje ny generation. Och musiken lever vidare i oss.

Liten fågelrapport

Påsken tillbringades i Hälsingland. Solen lyste när vi rullade ut ur Stockholm och styrde norrut. Vid torpet utanför Söderhamn låg en del snö kvar, men inte mer än att vi kunde rulla in på tomten. Fåglarna i trädgården var i full gång. Blåmesen höll sig till fågelbordets delikatesser, medan bofinkarna plockade godis under äppelträden. Min dam från de småländska skogarna kunde snart räkna ihop till minst tio olika arter. Talgoxarna som alltid på plats, liksom björktrastarna. Men sädesärlan som alltid brukar spatsera runt i gruset på husets framsida hade ännu inte dykt upp. Inte heller flugsnapparen, som har abonnemang på flera av holkarna på långboden. Min favorit nötväckan syntes inte heller till. Han är annars kung på fågelbordet. Brukar sprätta och rumstera. Kollega G i Själstuga hade dock sett den, så den lär dyka upp. Inga svalor syntes eller hördes heller, tackom och lovom. Pigge rödhaken spanade vi efter, och till slut dök hon upp efter några dar. Ny i gänget var grönsiskan, som vågade sig ända fram till fågelbordet. Ny för mig var också ett gäng granna bergfinkar. De blandade sig med bofinkarna på marken bland alla löven. Vad mera rörde sig i terrängen? Jo ekorren fnattade förbi bakom långboden, och av fjärilar såg vi både citron och nässel. Där dök också upp ett par homo sapiens i hästhagen intill, ute för att kolla att inhägnaden var intakt. Så nu kan hästarna kommer upp i jeepen bakom långboden när man står och slår en båge mot stenmuren. En mycket skön helg blev det, och på Påskdagen kunde jag i solen skifta till sommardäck i godan ro. Planen från Moheds flygfält släppte som vanligt ut sin last av skärmseglare över vårhimlen. För mig som har växt upp vid Bromma flygfält är det en viss trygg hemkänsla att varje helg se planen cirkulera på himlen. På Annandagen besökte vi kusin S i Renskalla som blivit morfar för första gången. Där fick flickorna genom fönstret syn på en sällsynt sibirisk fågel. Men just som de studerade gästen i kikaren, dök en hök ner från skyn och slog den stillasittande främlingen på backen! Ridå!

Dagen därpå hemfärd, men först en stärkande fika och lite släktforsk hos kusin U i Askesta, innan vi svängde ut på E4:an.