Om litteraturkritik

Nu i dagarna erbjuds läsare och lyssnare i de flesta medier att ta del av Tranströmers eleganta poesi, de väl tillslipade metaforerna. Nyligen kunde vi höra hans poesi även från teaterscenen på Strindbergs Intima Teater här i Stockholm. Själv har jag bekantat mig med två av Svenska akademins egna ledamöter, Frostensson och den yngre Lotass. Men inte deras allra  senaste verk, utan texter som har några år på nacken. Vad är det som avgör om en författare hamnar i Akademin, eller får Nobelpriset? Till en mindre del beror det sannolikt knappast på slumpen. Man bör göra sig ett namn, odla rätt kontakter. Göra sig ett namn - antingen genom att skriva förbannat bra (svårast), eller att skriva om ämnen som ligger rätt i tiden. Det kan numera räcka långt också om man är tillräckligt provokativ. Droger, sinnessjukdom, homosexualitet, mord, våldtäkter och allmänna umbäranden är bra. Politiskt mygel och hög kändisfaktor har också sin marknad. Om vi jämför blott poeter - varför Aspenström, Frostenson och Lugn, men inte t. ex. Petter Bergman, Björn Arvidsson eller Thomas Nydahl, för att ta några både avlidna och ännu aktiva utmärkta poeter. Jag låter frågan hänga i luften. Samtliga är lätta att ta till sig, utom Frostenson. Jag har försökt, men inte lyckats hitta koden till hennes båda samlingar Karkas (2004) och Tal och Regn (2008). Hon är ingen observant filosof som Tranströmer, hon befinner sig mitt i stormens öga, kanske nyss räddad därifrån. Nedanstående är ett av mig konstruerat destillat av de båda ovan nämnda samlingarna:

I begynnelsen var ordet och mörkret

marken och det krasande gruset

kropparna och den bruna gyttjan, slammet

tänder som biter, tuggar och gnager

kött, skallar, knotor av ben

muskler, nerv och hud

bett som ger rispor, sår och ärr

trådar och fibrer och skal

gliporna i köttet

Den lena huden

munnen

Ljus, vatten och hav

kastar omkring, bryter, krossar orden

språket bokstäverna.

Där Petter Bergman är uppgiven, Arvidsson ömsint, Nydahl längtande och Kristina Lugn tragikomisk och underhållande, blir Frostenson osynligt mörk, fragmentarisk och gåtfull. Koden går inte att forcera. (Bild: Mount Everest)